En månad kvar till jul och Vera har redan fått vara med om sitt första julpyssel. Roligast var nog att man når snögubben från gåstolen (som hon nu får upp i en ruskig fart).
Mamma och Vera har dagarna fyllda med öppna örskolor, sångstund, fika och luncha med andra mammor med små barn. Det blir andra bullar när pappa ska vara pappaledig då blir det Sverigetröjan på och inlärning av hejaramsor eftersom fotbolls EM och OS går av stapeln under sommaren...Men vi ska nog hinna med lite öppnaförskola och sångstund mellan matcherna :)
Igår sommnade Vera i sin säng för första gången på bra länge, en tidig julklapp från Vera kanske?
På torsdag åker Mamma och Vera tåg upp till Misans mormor Rut och morfar Sten i Hudiksvall. Kommer hem på lördag.
Hjälp vad tiden går fort! Vera har redan blivit 6 månader! Hon har numera även börjat vända runt från mage till rygg mer frekvent än tidigare, hon sitter väldigt stadigt och vill gärna att man håller henne så att hon får stå upp. Firar detta med en uppdaterad topplista.
Topp Älskar att duscha och bada Tycker om att "ropa" högt Blir superglad när man pratar i telefon Älskar att slänga ner saker på golvet Äppelgröt & mangopuré Mama Mu sången
Botten Ratar välling Nappen (Använder den numera som en leksak)
Torsdagen gick i stillhetens tecken, en 3-4 promenader i den gamla staden Eriche med gränder smala som nålsögon (vilket för övrigt lämnade lite spår på bilen, tack och lov för självriskeliminering!). Tröttheten efter gårdagen var påtaglig och vi tog alla 3 en lång sovstund på em. Solsken för det mesta och en enorm utsikt från den högt belägna staden får sammanfatta denna dag.
Fredag 10/11
Äventyret över för denna gång. Det kändes väldigt skönt att lämna ifrån sig bilen! Flygresan gick ypperligt och det var rätt skönt att få svensk mark under fötterna.
Åkte till Skavsta/Nyköping för inkvartering på Ibis över natten.
5/11 Måndag
Upp i ottan då planet skulle gå tidigt. Ändå hade vi inte checkat in förrän det var 7 min kvar innan incheckningsdisken skulle stänga. Måste ha sett ut som italienare då en man i personalen vid säkerhetskontrollen med stora bokstäver sa: YOU NEED TO PUT UP THE BABY..... Jaha, skall jag fälla ihop vagnen och lägga upp den på bandet (igenom röntgenapparaten) blev min motfråga på klingande svenska.
Vi kom i alla fall på planet men nästan sist av alla och i och med att det är onumrerade platser fick vi självklart inte sitta tillsammans. Vera stod ut rätt bra 3 av 4 timmar men på slutet av resan började orken tryta och hon var lite ledsen. Men som tur va hade vi förstående medpassagerare som gjorde alla möjliga grimaser för att roa henne. Vi landade iallafall välbehållna och kunde konstatera att vi glömt det hopfällbara skötunderlägget på flygplatsen i Skavsta medans hållaren till GPS´n och pappas solglasögon blev kvar i Sigtuna.
När vi skulle hämta ut bilen hos Avis blev vi väldigt glada att vi inte hyrt hos Hertz för det hade ALLA andra gjort och kön var rätt lång. Däremot blev vi lite skeptiska till bilbarnsstolen tjejen i luckan släpade fram. vilken hon för övrigt fick låna hos Hertz då hon inte hade någon själv trots att vi bokat det. Det stolen kostade att hyra i fem dagar skulle vi inte ens betalt för att köpa den begagnad hemma i Sverige. Men men, den verkar fylla sitt syfte även om den var allt annat än fräsch och dessutom lite för stor för Vera.
Hotellet var jättefint med underbar miljö runtomkring och vädret super med 21 grader och strålande sol. När vi gjort oss hemmastadda på rummet tog vi en tur med bilen och hittade ett litet fik i Scopello (nog det ända för säsongen) och åt lite mat. Vera blev förälskad i en loppbiten hund och hade nog gärna velat krama den om hon hade fått. Efter fikastunden fortsatte vi en tur i bilen och tacka vet jag GPS´n för att vi hittar dit vi ska. Vi förlorade oss bland alla smågänder och man är tacksam att man inte sitter i sin egna bil när det känns som om man är ute på offroad-tur med bilen. Middagen intog vi på hotellets restaurang och det var dessvärre ingen kulinarisk smakupplevelse. Men vi blev mätta och det räckte efter en händelserik första dag på Sicilien.
6/11 Tisdag
Efter en god natts sömn för alla tre åt vi en traditionsenlig kakfrukost. Efter detta tog vi en promenad till det enda närliggande Supermarket vi hittat och införskaffade lite proviant. Därefter åkte vi en tur med bilen på en av GPS´ns utmärkta (läs dock ej bra) vägar. Satt i bilen och var livrädd att vi skulle få punktering och tänkte att värre vägar än så här kommer vi nog aldrig att se. Tänk så fel vi hade!! På kvällen åkte vi till hamnstaden Castellamare del Golfo och åt en varsin god pizza på en fiskrestaurang där personalen gladeligen höll Vera medans vi åt. Vädret bjöd på strålande sol men framåt kvällen började det regna.
7/11 Onsdag
Vaknade på natten av ett ordentligt åskoväder. Regnade fram till morgonkvisten men började sedan lätta, checkade ut från hotellet i Scopello och satte kurs mot Corleone. Inte för att vi där skulle göra något speciellt utan mer för att vi var nyfikna på staden. Var dock inte så mycket att se, handlade lite mat och picknickade sen en bit utanför staden för att sedan styra mot Eriche där vi skulle tillbringa de två nästkommande dagarna. Undefär en sträcka på 10 mil skulle avverkas. Vägarna vi åker på är ibland helt helt trasiga och överallt ser man övergivna hus ute i den Sicilianska naturen. Det är som om inget blir lagat när det gått sönder. Vi svänger av in på en liten väg som ser ut att vara lite av offroad-typ men märk väl att den är utmärkt av GPS´n som farbar väg. Känns lite läskigt då den är rätt lerig. Men vi kommer rätt långt och efter krönet ser vi att vägen ser lite bättre ut. Då händer det som inte får hända, vi fastnar i leran! Mitt ute i ödemarken! Hjälp! Klockan är nu runt 14.
Vi försöker putta och bcka, lägga småsten under däcket, offra Veras snuttefilt etc. You name it, vi försökte allt med dessutom en ledsen Vera i bilen. Vi går uppåt och nedåt på vägen men den är helt öde och leran går oss upp till fotknölarna. Ingenstans finns någon som kan hjälpa oss. Ringer otaliga gånger till Avis från våra telefoner som dagen till ära knappt har något batteri kvar, Kalles dör först och min lite senare. DETTA ÄR INTE SANT!
Avis kan inte hjälpa oss då den ej kan hitta oss, vad hjälper det när vi uppger det vägnummer vår GPS visar och det menar att den vägen inte finns. Börjar bli oroliga och tycker väldigt synd om Vera. Efter många turer fram och tillbaka och försök att få hjälp besutar vi oss för att gå tillbaka till vägkorsningen vi kom ifrån, nu är kloclan runt 17 och solen är alldeles för långt ner.
Ner med Vera i bärselen och på med vindskyddet. Knäpper av reflexerna från vagnen och trär de på mina armar. Hittar en reflexväst i bilen som vi trär på Kalle, packar ner värdesakerna och tar med skötväskan ocg börjar gå. Det skymmer fort och finns inga lampor. Börjar bli lite väl kallt för Vera och vi tar fram en blöja och sätter på hennes huvud för att hålla värmen. Det här är inte roligt någonstans längre. Känns som en korsning av Barnen på frostmofjället och filmen Alive. Vi slutet av vägen springer Kalle fram till en bil som precis skall vända och åka och han hjälper oss att ringa Avis igen. De skall nu skicka en bärgare till korsningen där vi står. Tur att vi har reflexer annars har vi aldrig synts.
Börjar bli orolig på riktigt för Vera och stackarn börjar bli hungrig och har inte fått en ny blöja på flera timmar. Ställer mig och ammar i vägkorsningen, Vera sover därefter vidare i bärselen. Vi tycker det tar för lång tid och börjar misströsta, tänk om inte bärgaren kommer. Känner att vi måste stoppa en annan bil, för försöka några gånger. Hur många vill stanna i en becksvart vägkorsning där det står två idioter och vinkar?
Till slut stannar en bil och vi kan med hjälp av vårt leriga utseende på något sätt få fram vårt dilemma. Mannen ringer omgående polisen och ser till att jag och Vera får kliva in i hans bil för att ge henne lite värme och tack för det för vid det här laget har det börjat att regna. Klockan är nu runt 19 och vi hat varit ute i 5 timmar. Det dröjer inte så länge innan polisen kommer och mannen som har stannat för att hjälpa oss skjutsar iväg mig och Vera (vi som lovat oss själva att aldrig åka bil med Vera utan bilbarnsstol). Jag sitter fram med henne i famnen och ber tyst att han skall köra försiktigt. Han släpper av oss vid ett hus i samhället Rocamena och en ung kvinna möter oss. Världens snällaste!
Jag får bada Vera, får nya varma kläder åt henne och hon frågar om hon kan ge henne mjölk. Tack och lov har jag med mig maten själv och Vera som nyligen ätit vid vägkorsningen är inte särsklit hugrig. Själv får jag också ta en värmande dusch och nu börjar en nervös väntan efter Kalle. Kvinnan talar väldigt lite engelska så kommunikationen blir knapp.
Kalle och de två första poliserna åker upp längs med vägen men lämnar bilen halvvägs då de inser att det inte går att åka vidare och ser då bärgningsbilen som äntligen är på väg. Men i och med att vi inte står kvar vid vägkorsningen kan den inte hitta oss. En av poliserna försöker få loss bilen, de använder plankor och Kalle och den andra polisen puttar på men de inser rätt snart att detta inte kommer att gå. Ytterligare en polis med en jeep rings in och med hjälp av dragkraften från bilen lyckas de dra loss vår bil.
Efter ett tag kommer en av poliserna och Kalle hem till kvinnan och det visar sig att det är hans fru. Kalle får också duscha, vi får varsina par tofflor då våra egna skor inte går att ha på sig och blit bjudna på middag. De vill inte ha betalt när vi försöker återgälda det de gjort oss och hjälpt oss med. Ibland finns inte ord för hur tacksam man är. Vi kommer fram till hotellet i Eriche vid 23.30 istället för 15.00 som planerat.
Så många känslor på en och samma dag. Sånt fokus på att få hjälp för att skydda Vera. Går inte att beskriva hur det känns men man är iallafall enormt tacksamma för att vi har varandra.
Summa summarum: Ta inte allt för givet Var glad för det du har Behåll fokus och tänk klart Ha reflexväst och ficklampa i bilen
Den 11 maj 2007 kl 10:42 kom Vera till världen. Alice föddes den 11 januari 2010 kl 09:18. Emil föddes kl 12:58 den 28 mars 2013.
Denna blogg är till för alla som vill följa Veras, Alice och Emils utveckling i bilder och
lite text.
